Farmor
Det är så konstigt att människor kan dö. Och ändå är det det enda vi verkligen kan räkna med i livet. Hur kommer det sig att vi har så svårt för att hantera döden? Så svårt att acceptera den? Jag vet att jag har det, hur mycket jag än kan säga att döden är naturlig och att jag tror på ett liv efter den. Men det gör ju så ont när de vi älskar går ifrån oss, så ont.
Min farmor dog idag. Vi stod varandra väldigt nära som släktingar men mil ifrån varandra som personer. Vi har aldrig haft en kärleksfull relation som jag har med min älskade mormor, men vi har varit nära, hon var ju min farmor och vi är en liten släkt.
Min farmor dog egentligen förra sommaren. Farmor dog den dagen då vi insåg att hon inte längre var farmor, den dagen då vi insåg att något hade hänt med den kvinna som vi alla kände så väl. Den dagen då hon glömde maten i ugnen, blandade ihop saker och inte kände igen oss alla. Farmors intensiva blick var som bortblåst, hennes stolta raka hållning var nu en vanlig tants hållning. Farmor som alltid varit så bestämd, så stolt. En riktig fru i päls och diamanter som kände alla och var respekterad av alla. Farmor som visste vad hon ville och såg till att det blev så. Den farmorn fanns inte längre. Den farmorn som fanns nu var lugn och sävlig, glömde bort saker och svamlade, sjöng vid fel tillfällen och var tyst när man pratade med henne. Men denna farmorn tog min hand i sin. Denna farmorn frågade efter mig. Denna farmorn sken upp och blev glad när jag kom på besök. Denna farmorn visade mig alla de känslor jag i hela mitt liv önskat så innerligt att få ta del av.
Jag saknar min farmor, den farmor jag aldrig fick lära känna. Den farmorn som någonstans innerst inne fanns.
Hoppas du har funnit det du så gärna velat leta efter men aldrig fått.
Hoppas du har det bra nu farmor!