SuperSessan

Det gör ont i mig, ja det gör faktiskt det.
I omklädningsrummet på gymmet håller två tjejer/kvinnor på att byta om inför något pass:
- Ja gud, jag måste skynda mig efteråt för jag måste till systemet innan de stänger och så måste jag fixa någon mat till ikväll. Jag hann inte handla igår. Suckar
Den andra tjejen svarar:
- Shit systemet, det hade jag helt glömt, får se om jag hinner följa med dig. Men du, kan inte Niklas göra det på vägen hem? Han har väl närmre än du?
-Ja men han har sent möte på jobbet idag och därför fick Jonas följa med en kompis hem efter skolan, Niklas hämtar honom där på vägen så han hinner inte.
Båda suckar.
- Skit samma, jag kommer ändå inte orka dricka något vin ikväll.
Och så går de.
Efter mitt Core pass sitter jag i bastun och lyssnar på två andra tjejer.
- Ja jag tyckte det gamla passet var bättre, det var bättre musik och mer action.
- Ja och inte så mycket folk, jag hatar när det är så här mycket folk, det sackar ner tempot.
- Ja skitstörigt. Såg du han i gröna byxor?
Asgarv
- Ja! Så jävla ful, va fan hade han här att göra...
- Ja shit vilken loser. Ska vi duscha nu?
- Okej. Har du sett att inte alla duschar har en handdusch? Så jäkla dåligt, det är störigt när det bra finns den där uppe.
- Ja jag vet. Skitstörigt.

Vi stressar och gnäller, eller vi gnäller för att vi stressar? Vad hände med att vara positiv glad oh sprudlande? Att sprida glädje och värme och se allt från den ljusa sida?  Jag säger inte att jag lever så. Jag och Ylva är inte bättre, vi gnäller över att vi har för lite tid, att vi är för trötta. Vi gnäller över att vi är för tjocka eller för smala, vi gnäller på Gustaf och Tomas som inte förstår oss osv. Men vi är ju egentligen väldigt lyckliga, och det vet vi ju också. Hur kommer det sig då att vi gnäller? 
Sen har vi stressen, folk rusar hit och dit för att hinna med allt. Måste göra ditt, måste göra datt. Men hinner vi njuta av det vi gör eller gör vi det bara för att vi måste? Njuter vi av träningen? Att vi har en timme som bara är för oss själva? Njuter vi av promenaden hem från affären? Att vi kan lyssna på fåglarna och känna dofterna från naturen? Njuter vi av att laga mat och äta? Att vi har tid med familjen som vi inte har sett på hela dagen?
Jag hoppas det, jag hoppas att alla gör det. Lite i alla fall, då och då. Att vi tar och stannar upp och funderar och tittar på våra liv, njuter jag av det?
Jag vill inte vakna upp en dag och se mitt liv rusa fram i 180; frukost, trött, dagis, jobb, möten, lunch, hem, migrän, dagis, kvällsmat, läggning, tv... STOP! Har jag skaffat barn för att lämna in på dagis hela dagen medan jag gör karriär och tjänar pengar? Efter ett år som heltids-mamma kommer jag sen bara ha tre timmar med henne om dagen... Vad hände? Då blir det ändå viktigare att njuta av allt. Att inte bara springa på.

I morgon, ja för det är alltid i framtiden och jag har fortfarande lite magsjuka idag, ska jag bli mer positiv och lugn.  Njut Sessan, du har det så förbannat bra just nu!

Nu är det banne mig snö här i Stockholm. Jag har nog inte sett så mycket snö sen jag var i Badgastain 95 eller nått. I'm loving it. Igår packade vi ner Lovis i nya overallen, på med mössa och vantar. Ner i pälsklädd pulka och ut i vinterlandet. Så himla mysigt. Lovis såg ganska förvånad ut; för det första, vad hände med vagnens hjul? Och för det andra varför är allt vitt och tyst? Men hon gillade det såklart, kanske inte riktigt lika mycket som mamman och pappan men nästan...
Nu på morgonen snöar det fortfarande :) barnet i mig är så lyckligt nu. Så hör jag på radion att folk tycker att snöovädret och kaoset är förskräckligt jobbigt. De kan inte ta sig till jobbet, bussarna är sena, tågen går inte. Tycker synd om dem, alla har ju inte min lyx att vara hemma och mysa i snön och sen dricka kaffe och äta bullar med bästisarna och låta värmeljusen lysa upp i det snögråa ljuset.
Klockan är nio, jag måste äta frukost nu, Lovis sover och sen ska vi ut och leka. Hoppas att vinden avtar lite.
Nu har klockan redan blivit elva, shit vad tiden flyger. Lovis vaknade nyss och det snöar fortfarande. Vi ska packa ner oss i varma kläder nu och gå hem till Ylva och Ida.

 

(Juni 08) När jag vaknar 01.58 och hör gnäll och gny från sängen brevid försöker jag först somna om, tror och hoppas att även hon ska göra det. 02.10 inser jag att det inte kommer att hända. Sätter mig upp, bullar upp med kuddarna bakom ryggen och försöker tygla min ilska. Ja för jag är så ARG, det riktigt blixtrar i mig. Jag kan inte vara den enda person som inte mår bra av att väckas efter endast tre timmars sömn. Hela kroppen går in i något slags försvar och reagerar med ilska. Tar ett par djupa andetag och rensar huvudet innan jag böjer mig över spjälsängen och plockar upp skruttan. När jag känner hennes varma kropp mot min minskar ilskan och jag slappnar av. 20 minuter senare sover vi båda igen.
När jag på morgonen sitter i sängen igen, med Lovis snuttandes i min famn och hennes stora ögon tittar upp på mig, får jag ett sting av dåligt sammvete för att jag var så ilsk på natten. Hennes blå ögon tittar nyfiket på mig, hon blinkar, släpper bröstet med munnen och ler upp emot mig. Mjölken fortsätter att spruta och duschar hennes lilla ansikte och hon bara fortsätter att le mot mig och säger "gleeeehh..." aldrig har jag upplevt sådan kärlek som väller över mig och fyller varje cell i min kropp. Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt.
Tack Lovis för att du kom till oss, tack för att jag får lära känna dig och älska dig!

Nu sitter vi här i soffan och väntar på mamma (mormor). Lovis halvligger brevid mig och brottas med en nalle. Hon har blåa snickarbyxor på sig och är så fin (så klart). Försöker sätta sig upp men rullar bara över till andra sidan. Det känns så konstigt att mamma har upplev detta med mig som jag nu upplever med Lovis. Härligt, fantastiskt, magiskt.