SuperSessan

Igår var första dagen på jobb efter semestern. Jag känner mig alltid lite förvirrad när jag varit borta ett tag, även om det nu bara var en vecka. Jag hatar att inte ha koll på allt. Idag är det bättre, har insett att det faktiskt inte hänt så mycket och att det kommer bli en lugn vecka. Är inte så förtjust i de lugna veckorna, blir lite kliig i fingrarna och vill att det ska hända något.  Denna vecka har jag dock en hel del dokumentation jag kan sysselsätta mig med.

Det gör lite ont i magen när jag tittar ut genbom fönstret och ser flaggorna leka i vinden, jag hade kunnat vara i vattnet nu. Brädan på fötterna och kiten ovanför mitt huvud. Tänk att man kan bli så fast i något man sysslat med så kort tid. Jag älskar det. Hittade en bra spot i Jonstorp nere i Skåne. Inte en kotte på stranden som jag kunde störa eller åka in i. Fast så klart fans det ett gäng tjuriga nissar längre upp som tittade snett på oss när vi riggade och mumlade och pekade. Nu till helgen ska Gustaf gå en nybörjarkurs och sen kan vi ge oss ut tillsammans och träna på att bli feta kajtare :)

En Duva landade på ängen utanför farmors hus dagen efter hon gick bort. Den satt där varje dag och tittade upp mot huset. När man närmade sig den satt den lugnt kvar och bara tittade upp på en. I fredags efter begravningen satt vi alla på farmors gård och fikade när den lilla duvan kom spatserandes upp längs trädgårdsgången. Den höll sig hela tiden i närheten av oss. Dagen efter på festen var den även då i krokarna. Den kom trippandes och tittade till oss. När vi alla var på tipsrundan ute på ängen gick den in på gården och satte sig och tittade in genom köksdörren. Pling såg den från köket där hon stod med maten. Duvan tittade sig vant omkring och satte sig sedan under det stora bordet mitt på gården. Det kändes bra att ha den där. Som ett tecken på att farmor var med oss. Att hon var glad att vi alla samlades till sommarfesten i hennes älskade skäret.

Det är de små sakerna i livet som gör det så underbart, glöm inte det!

”Live life to the max”

Det är så konstigt att människor kan dö. Och ändå är det det enda vi verkligen kan räkna med i livet. Hur kommer det sig att vi har så svårt för att hantera döden? Så svårt att acceptera den? Jag vet att jag har det, hur mycket jag än kan säga att döden är naturlig och att jag tror på ett liv efter den. Men det gör ju så ont när de vi älskar går ifrån oss, så ont.

Min farmor dog idag. Vi stod varandra väldigt nära som släktingar men mil ifrån varandra som personer. Vi har aldrig haft en kärleksfull relation som jag har med min älskade mormor, men vi har varit nära, hon var ju min farmor och vi är en liten släkt.

Min farmor dog egentligen förra sommaren. Farmor dog den dagen då vi insåg att hon inte längre var farmor, den dagen då vi insåg att något hade hänt med den kvinna som vi alla kände så väl. Den dagen då hon glömde maten i ugnen, blandade ihop saker och inte kände igen oss alla. Farmors intensiva blick var som bortblåst, hennes stolta raka hållning var nu en vanlig tants hållning. Farmor som alltid varit så bestämd, så stolt. En riktig fru i päls och diamanter som kände alla och var respekterad av alla. Farmor som visste vad hon ville och såg till att det blev så. Den farmorn fanns inte längre. Den farmorn som fanns nu var lugn och sävlig, glömde bort saker och svamlade, sjöng vid fel tillfällen och var tyst när man pratade med henne. Men denna farmorn tog min hand i sin. Denna farmorn frågade efter mig. Denna farmorn sken upp och blev glad när jag kom på besök. Denna farmorn visade mig alla de känslor jag i hela mitt liv önskat så innerligt att få ta del av.

Jag saknar min farmor, den farmor jag aldrig fick lära känna. Den farmorn som någonstans innerst inne fanns.
Hoppas du har funnit det du så gärna velat leta efter men aldrig fått.
Hoppas du har det bra nu farmor!